Lustgas beskrevs först och beskrivs 1772 av den engelska kemisten och fysikern Joseph Priestley Rein. Upptäckten av den psykoaktiva och i synnerhet bedövande och analgetiska effekten går tillbaka till den engelska apotekaren här och senare kemisten Humphry Davy, som började undersöka effekterna av Lustgas med självexperiment från ungefär år 1797. Han använde den för att behandla tandvärk[10], publicerade sina fynd 1800 och föreslog även Lustgas för anestesi vid kirurgiska operationer.[11]
Den första tandläkaren som använde Lustgas som bedövningsmedel var Horace Wells i Hartford, Connecticut. Han använde den från 1844 för tandutdragning och tandbehandling, efter att han av misstag hade observerat sin analgetiska effekt under ett nöje ansökan den 10 December 1844, som var brSverigeligt i sin tid på mässor, och följande dag hade själv en tand drog under Lustgas anestesi. Sedan 1868[12] har Lustgas använts som bedövningsmedel i kliniska operationer för att uppnå en effektiv tillräckligt hög koncentration i kombination med syre.[13] Detta praktiserades först av Chicago professor of surgery Edmund Andrews (1824-1904), som också genomförde statistiska studier om säkerheten hos eter och kloroformanestetika i cirka 100 000 fall vardera.[14] Andrews utvecklade också en metod för flytning av Lustgas från lustgasakuten.se .
